På spaning efter den godhet som flytt

Jag funderar lite grand på vad man ska göra när man blir stor. Eftersom ingenting har något bestående värde så kan man lika gärna dra till med något ordentligt. Kanske kan bli anorektiker, eller jättetjock (det har jag iofs försökt, men trots ett år på pizza, hamburgare, läsk, chips och pommes så gick jag bara upp tre, fyra kilo, så det kanske går bort).

Annars kanske man kan bli hedonist (men det där med laster ligger inte riktigt för mej). Eller narkoman! Eller välgörare? Bankrånare? (Rimmar iofs illa med att jag jobbar på bank.) Nihilist kanske är det som ligger närmast. Ja, vi får se vad det blir.

I övrigt så är det kul att lyssna om gamla skivor. Nu är jag inne på Metallicas första skiva (Kill 'em all). Man lägger märke till helt nya saker så här femton, tjugo år senare. Typ att första låten i mycket verkar gå ut på att eftersom det är den första låt som lyssnarna hör, så måste dom fatta att Metallica är 1) ett grymt rockband och 2) grymma musiker. (Dom är ju både ett och två, så taktiken lyckades väl.) Dock är det roligt när dom klämmer in ett gitarrsolo sådär 30 sekunder in i första låten.

Iallafall. En annan sak som jag har tänkt på är att låt nummer två på en hel del rockalbum går i någon sorts galopptempo. Exempel:

1. Metallicas Kill 'em all-skiva - The four horsemen
2. The White Stripes Elephant-skiva - Black Math
3. Wolfmothers hittills enda skiva - Woman

Osv.

Kom med fler exempel!

Förresten kom jag plötsligt på att dom flesta människor är rätt jobbiga ibland. I början kan man tycka att dom är okej (typ kolleger), men ju längre man jobbar ihop, desto mer märker man deras dåliga sidor. Typ, han som alltid kommer försent och ändå går tidigare. Eller den übersociala killen som verkar jättetrevlig, men som man till slut märker bara pratar om sig själv, avbryter alla andra och inte kan lyssna för fem öre. Osv.

Mina dåliga sidor är nog att jag är hatisk, bitter och lat. Mina bra är att jag är klok, snäll och glad.