Sudoku-mannen och julklappslistan

Först kanske jag ska klargöra att jag fortfarande är den där trevliga, roliga och alltid glada killen. Men ibland kan även jag bli melankolisk och nere och hata alla jävla idioter, och då kanske det kommer inlägg som det förra.

Nåväl. Imorse på väg till jobbet så satt jag på tunnelbanan. Mittemot mej satt en lite knubbig kille i 30-årsåldern med bruna loafers, vita tubsockar och för korta byxor. I handen hade han City. Han försökte lösa dagens sudoku. Det gick inget bra. Han satt och funderade och funderade och förde pennan fram och tillbaka över sudokun. Men nåt på pränt fick han aldrig. Vi kom till Skanstull. Inget. Vi kom till Medborgarplatsen. Inget. Inte ens dom där enkla som man får nästan gratis.

Vid det här laget hade jag ju själv inte kunnat bärga mej, utan börjat lösa hans sudoku själv. Jag funderade på om jag skulle ge honom lite tips. Typ, "du, prova att sätta en sjua där nere". Och "där är det nog en tvåa eller trea". Vid slussen hade han slutat med sudokun och satt sig med sms-korsordet bredvid. Det gick inte heller så bra. Han fick in "sand" och "vi". Nu började han se rätt deppig ut. Vid gamla stan återgick han till sudokun. Fortfarande inget. Strax innan hötorget gav han upp och stoppade ner tidningen i sin väska och satte sig och tittade ut genom fönstret och såg väldigt nedstämd ut. Jag blev lite rörd.

Han hade en fin reklampenna också som han skrev med. På pennan stod det "Smart@ss".

Min julklappsönskelista hittills ser ut såhär:

- en ny stekpanna
- jag vill ha tillbaka min integritet
- var är den
- en fin tröja
- kanske en bra bok

ps - vad betyder den här textraden (och jag översätter den för läsbarhetens skull) i låten Ante up? "Neger, peka rumpan nedåt".