White Stripes

Det som gör White Stripes så bra är att de har förstått var rocken kommer ifrån. Den utgår från bluesen, och det gör White Stripes också.

De har ena benet i 50-talets amerikanska söder, och det andra benet i det sena 90-talets Detroit. Det är den kombinationen som gör dem så mycket bättre, så mycket mer äkta, än de flesta andra band i samma genre.

Att höra Jack White sjunga med den melankolin, utan att bli loj och sentimental, och ändå så hårt och rättframt, frammanar rysningar. Ibland får jag känslan av att Jack skulle kunna stå helt ensam på scen med sin gitarr och sin plågade rockröst (finns det inte nåt retsamt i den ändå?) och skippa Meg.

Det är inte Meg på sina trummor som håller takten, det är Jack och hans gitarr. Meg får göra sitt bästa för att hänga med i svängarna när Jack byter takt mitt i en låt, även om det är svårt att tänka sig ett charmfullare sätt att spela trummor än Megs ibland nästan vansinniga hamrande på cymbalerna.

Nåh. Bara nåt jag tänkte på på tunnelbanan på väg till jobbet med White Stripes i lurarna.