Idag var en sån där dag som bara var helt bortkastad. Och folk på jobbet verkade lite sura på en av nån anledning. Fast dom antagligen inte var det. Bara nån känsla man får. Som att man gjort nåt fel. Men det gör jag inte. Eller så börjar dom bli bittra över att dom aldrig får nåt roligt att göra. Fast det får jag. Och så blir dom sura på mej för det. Hm. Övertolkningen.com.
Allergin har slagit till också. Alpollen. Där ser man. Allergimedicinen gör en alldeles degig i huvudet. Och själva pollenen också. Orkar inte göra nåt vettigt alls.
Men lingon-Jenny ringde och frågade om vi inte skulle luncha idag. Jag var inte direkt främmande inför tanken på att luncha med nån annan än surputtarna på jobbet. Det var trevligt. Indiskt. Öppna människor är bra. Ibland får jag känslan av att jag egentligen inte känner nån i lingonord överhuvudtaget. Jag vet inget om dom. Man träffar dom bara på fester och styrelsemöten (som ofta är samma sak som fest). Man träffar dom aldrig privat i princip. Ytterligare en sak att deppa över.
Men det som man deppar allra mest över är förstås frånvaron av Josefin. Saknar. Mycket. Det är liksom så tomt. Dagarna bara rinner på i väntan på hennes återkomst.
Lyssnar på Devo. Man kan ju inte annat än bli lite gladare av "That's pep". Jag ska nog lyssna på den igen. Sen ska jag se på Scrubs. Och Vänner. Och Babel. Och Pimp my ride. Och Simpsons. Snälla nån, hindra mej innan jag kollar på Desperate housewives också. Teven blir nåt sorts kasst substitut för social samvaro och Josefinsamvaro. Tiden går fortare när man kan förlora sig i flimret.
Det är läskigt med dom där programmen som Pimp my ride och Roomservice. Dom bara förstärker samhällets och kulturens syn att det bara är vad man
har som räknas (klassiskt Pimp my ride-citat: "Finally I can be respected for what I
have!"). Och hur man ser ut. Inte hur man är eller vad man gör. Ändå tycker man att programmen är bra och roliga. Uh.
Kanske dags för "That's pep" en gång till.
